Hur 120 sidor kan bli 160 sidor
Första delen av uppföljaren till "Ölandstokar och nollåttor" har varit i händerna på fyra av mina kompisar. Allra först skickade jag manusets första 120 sidor till två av mina kompisar, lyssnade till deras tankar och tog del av deras kommentarer i sidornas marginaler.
Sedan blev 120 sidor till 160 sidor.
För respons handlar inte alltid om att du efteråt ska stryka en himla massa text, respons kan också handla om att du ska skriva mer. Addera, förtydliga, brodera ut, djupdyka. Ja, allt det där. Men det beror förstås också på hur du skriver, alltså hur din skrivprocess ser ut. Men så är det för mig eftersom jag alltid skriver som om texten vore ett dragspel, alltså att dragspelet först är vad det är och sedan dras dragspelet ut och då skapas musiken. Med andra ord skriver jag alltid en text och sedan drar jag isär den, breder ut den. Här och där. Skriver mer. Fyller ut.
Ja, så gör jag.
Och när jag sedan hade 160 sidor, ja då skickade jag sidorna till två till kompisar och där är jag nu. Jag sitter än en gång med två högar där det finns nya kommentarer i sidornas marginaler att ta sig an. Jag ska göra det nu tänkte jag, nu när jag haft tid att låta deras muntliga respons landa. För innan sidorna skickades till mig, ja då sågs vi på skärmen och pratade om sidorna. Det är en otroligt lyxig stund, att få prata om sin text med någon som läst texten. Dessutom är mina fyra kompisar så väldigt skarpa i sina läsningar att jag får väldigt mycket ut av deras respons.
Senaste tiden har jag annars fortsatt skriva på romanens andra del, men nu ska jag alltså tillbaka till de första 160 sidorna och fortsätta brodera ut i dragspelet.
Är du förresten nyfiken på att veta mer om hur jag jobbar med respons i mina skrivprocesser? Det har jag skrivit mer om här: