Om ön som är hemma

Det är som en ritual vi gör i slutet av varje sommar, jag och mamma. Vi sitter i trädgården på Öland, vid huset som är den gemensamma punkt som kallats mitt hemma i 29 år utan att det egentligen någonsin varit mitt hem. Det är huset min mamma köpte på sin 25-årsdag och dit jag åkt varje sommarlov, varje jullov och på andra lov och helger. Jag har åkt dit så ofta jag kunnat.

Vi har suttit den där sista sommarkvällen med filtar runt oss jag och mamma, precis som vi gör den här sommaren också. Mamma säger att det är konstigt med ön, att hur mycket det än blåser på dagen så blir det vindstilla på kvällen. Mamma säger så ungefär fem gånger per sommar och jag säger aldrig men det där har du ju sagt förut mamma, jag säger alltid att det är konstigt att det blir så stilla. Men ön är sådan.

När jag var barn var det en sak till som också sades, just den där sista sommarkvällen. Antingen var det jag som sa det till mamma, eller mamma till mig.

Tänk om vi struntar i att åka tillbaka.

Tillbaka var till Skara. Tillbaka åkte jag 17 gånger.

Varje sommar fanns det så mycket att säga hejdå till. Så många stigar jag behövde cykla på en sista gång. Så många djur med mjuk päls att bura in näsan i en sista gång. Jag fick säga hejdå till barfotafötter och ta på mig riktiga skor man har i stan. Jag gillar inte skor, varken skor eller strumpor.

Det svåraste varje sommar var att krama mormor hejdå. Vi åkte bort till hennes hus med den fullpackade bilen, stod och dröjde i köket och sen skulle vi åka för det var ju så lång väg att köra. Och så kramades vi, höll kvar. Väl ute i bilen kom jag alltid på någonting jag glömt och sprang in till mormor igen. Ut kom jag alltid tomhänt.

Min 18:e sommar åkte jag inte tillbaka till Skara. På studentdagen var flyttkartongerna påbörjade, jag skulle flytta till Kalmar för att bo bara över sundet från min ö och nära mormor. Jag bodde så nära det bara gick, tvåhundra meter från sundet så att jag när jag ville kunde titta över och se ön breda ut sig från söder till norr. Först ville jag ju egentligen bo i ett torp på Öland, men mamma sa och hon hade så rätt: Du skulle göra det så trevligt för dig i torpet att du inte skulle ta dig för att åka till fastlandet igen. 

Nu i slutet av sommaren satt vi där igen jag och mamma. Med filtar. Mamma sa att det var konstigt att fast det hade blåst så mycket på dagen så var det vindstilla nu. Jag svarade att det är konstigt.

Sedan satt vi i tystnaden för nu för tiden så är det ingen av oss som säger de där andra orden om att strunta i att åka tillbaka. Mamma har nu inget som är tillbaka. Hon är på ön. Hon har under många år varit ifrån den, men nu är hon där. Hon fick se vad som fanns på fastlandet och det hon fann (bland mycket annat) var någon att ta med sig till ön för att bli gammal tillsammans med. Min pappa. Nu är dom på ön.

Men varje sommar säger jag det till mig själv.

Tänk om jag struntar i att åka tillbaka.

Och det blir värre ju äldre jag blir, det slutar liksom inte vid att jag tänker så då varje sommar tar slut, jag tänker så varje helg på ön som tar slut. Men jag tänker att om jag flyttade dit till ett torp, då skulle mamma få rätt. Jag skulle göra det så trevligt för mig i torpet att jag skulle inte ta mig för att tränga in mina fötter i varken skor eller strumpor och jag skulle bli där och inte bry mig om det som fastlandet kan erbjuda.

Så jag tänker att det kanske kommer en tid då jag också får bli gammal på ön. Drömmer om det gör jag. Och under tiden så vältrar jag mig i ön genom mitt skrivande. Boken jag skriver på just nu handlar om just Öland. Det är väl därför den är så rackarns svår att skriva, för att det handlar om bland det finaste jag vet.

Så det tar sin tid att skriva ön rättvisa.

Och mycket av det som nu är skrivet kommer nog ändras, bytas ut, tas bort. Men på första sidan har jag skrivit det som inte kommer ändras:

Till mamma,

för att du gav mig ön, tack för att du gav mig en plats som är hemma.