Frågor & svar: om detaljbeslut, första orden och promota sig själv

Jag välkomnade ju frågestund (tack för frågorna!) och nu är det dags för svarstund:

Vad är oväntat svårt/roligt med att ha ett förlag? 

Oväntat svårt är att ta detaljbeslut, exempelvis som när jag bestämde att jag ville trycka tygpåsar inför 10-årsjubileumet. Det var ett lätt beslut, att välja Frida till att göra illustrationen var ett lätt beslut men sen att bestämma hur MÅNGA tygpåsar jag skulle trycka upp våndades jag över jättelänge. För grejen är att eftersom jag är själv i företaget tar jag alla beslut själv och då kan det bli overload på beslutsfronten vissa dagar att jag känner att ”nej, idag tar jag inte ett beslut till”.

Det är även mycket oväntat svårt att pressa sig själv till en deadline vid ett boksläpp. Det är enkelt att skjuta på det lite och fila på detaljer i oändlighet. Därför har jag haft en planerad releasefest vid förlagets tre senaste boksläpp för då MÅSTE böckerna vara klara.

Oväntat roligt är att känna att när jag får en idé, i samma stund vet jag att jag kan göra den möjlig för jag bestämmer allt själv. Det är vansinnigt roligt och skapar en väldig kreativitet. Det finns ingen som sätter käppar i mina hjul för jag styr själv. Jag får följa hela min vision med en bok, från idé och hela vägen genom skrivandet, sättning, omslag, releasefest osv. Det är roligt!

Hur tänker du kring att promota sig själv? Hur skaffar man en bra plan för att göra sig själv synlig och attraktiv som egenföretagare? Och är det svårt att skilja på sin företagspersona och sig själv? Behövs det?

Här tänker jag väldigt annorlunda nu från när jag startade förlaget för tio år sedan, jag tyckte det var jättesvårt då att promota mig själv ens en liten smula. Seriöst Förlags Facebook-sida var det inte ens jag som startade, det var en kompis som gjorde den och sen gjorde mig till administratör. Ibland har jag blivit puschad fram, vilket jag behövt.

Idag har jag en plan för att vara synlig och attraktiv, en plan jag reviderar årligen. Jag har skrivit ner mina styrkor och vilka det är som är starka för ”mitt varumärke” och vilka jag vill bygga upp ”mitt varumärke” på. Samt vad jag vill utveckla vidare för att bli mer synlig och attraktiv.

I mina sociala kanaler delar jag inte med mig så mycket av mitt privata liv, det finns exempelvis inga ”privata foton” på Seriöst Förlags Instagram för där är jag författare och förlagspersonen Elin och inte Elin-Elin. Så jag vill skilja på det lite. Samtidigt vill jag visa mig själv och vara personlig då jag faktiskt ”säljer mig” till exempelvis uppdrag som föreläsare så jag vill att man ska se i mina kanaler vem jag är och vad jag står för.

Hur väljer du första ordet i en bok? 

Till mina fyra hittills skönlitterära böcker har jag valt som första ord:

Marie.

Om.

Jackie.

Som.

Det var kanske inga superspännande ord ... Men jag tror heller inte att jag tänker så mycket på första ordet, kanske att jag borde börja göra det? Jag tänker nog mer på första meningen, att den ska väcka någonting hos läsaren och fängsla.

Hur väljer du berättarperspektiv, om det ska vara första eller tredje person?

"Hur man än vänder är rumpan bak", "Lite gör skillnad" och "Paraplyet" är skrivna i tredje person. Valet där landade i att jag ville få in flera karaktärer i berättelsens helhet och då tycker jag att tredje person generellt funkar bättre än skiftande jag-person.

"Magiskt och tragiskt" som är en samling med olika texter, där skiftar berättarperspektiven mellan första, andra och tredje. Där experimenterade jag efter hur jag tyckte att de olika texterna flög bäst.

I "Ölandstokar och nollåttor" har jag valt tredje person eftersom jag har två starka huvudpersoner och jag vill gå in och ur både karaktärerna och förflytta mig i tidsplan. På så vis är jag väldigt förtjust i tredje person, det är nog lite av mitt favvo-perspektiv skulle jag säga.

Finns det en oro i dig under skrivandet att någon i din närhet ska tro att du skriver om dem i dina böcker?

Jag tänker mycket på det. Men mitt skrivande bygger på: min fantasi, saker jag hört någon säga på typ buss och tåg, intryck från musik, film och böcker och känslor jag själv bär på. Väldigt liten del av mitt skrivande bygger på min familj eller mina vänners liv. Inspireras kan jag göra, små frön kan gro, men mitt skrivande är mer fantasibaserat än verklighetsbaserat.

Sen att läsare kan dra egna slutsatser kan jag inte riktigt kontrollera. Nu i skrivandet av "Ölandstokar och nollåttor" fick jag i ett textsamtal höra av en läsare att ”man förstår ju att detta med Havannas relation till pappan ligger nära dig och det är enkelt att dra slutsatsen att det handlar om dig och din pappa”. Det tyckte jag var att gå för långt eftersom läsaren i fråga inte alls känner varken mig eller min pappa. Jag har många pappor i mina böcker, alla är inte en spegling av min pappa. På samma vis som alla mammor inte är min mamma eller alla karaktärers ex inte är mina ex.

Min fantasi flyger mer än tre meter runt mig.