Ibland tänker jag på Sara
För några veckor sedan när det gick trögt i skrivandet, då var det en viss dubbel känsla i mig som var så stark. Den dubbla känslan handlade om att jag verkligen vill bli klar med uppföljaren till "Ölandstokar och nollåttor", men det är blandat med känslan av ovisshet i vad jag ska göra efter det i skrivandet.
Jag minns inte riktigt när jag började skriva på "Ölandstokar och nollåttor". Men jag minns att när jag började skrivpedagog-utbildningen på Skurups folkhögskola 2011, då skrev jag på den. Tanken var nämligen att alla skulle ha ett eget skrivprojekt igång under utbildningen, för att vi skulle kunna öva på att handleda och ge respons till varandra. Jag minns att jag tänkte att det va ju väldigt passande, för om jag fick handledning och respons, då skulle jag kanske äntligen kunna bli klar med manuset som jag skrev på.
Jag minns att jag tänkte så, äntligen bli klar.
Så jag gissar att jag hade skrivit några år redan då. Så förmodligen har jag skrivit på berättelsen om Havanna, Jonas, Selma och alla andra i mer än femton år. Då är det kanske inte så konstigt om känslorna är dubbla. Att vilja bli klar, men också känna att vad händer när jag blir klar?
Därför styrde jag upp mig själv för några veckor sedan, försökte lugna den dubbla känslan genom att strukturera upp tankarna kring ett annat skrivprojekt som jag har. Det kom till mig mitt på ett övergångsställe i Köpenhamn. En första mening ploppade upp, mitt i ett steg:
Det började med att hon köpte nya airpods, den nya generationen.
Utifrån den meningen drog fantasin igång.
Men syftet med den Köpenhamnsvistelsen var inte att jag skulle tänka på ett nästa skrivprojekt, jag var där för att skriva på mitt nuvarande. Så jag bestämde mig för att inte tänka mer på det, istället skickade jag ett meddelande till en av mina kompisar och bad min kompis komma på ett namn på karaktären med airpodsen. Jag beskrev vilket typ av namn jag tänkte mig och efter en stund plingade det till i min telefon.

Sedan dess har hon hetat så när jag tänker på henne. För det händer då och då att jag faktiskt gör det. Och på något vis blir det enklare när hon har ett namn, då formas tankarna enklare. Och då kan jag också säga att Sara, snart är det din tur.




Kommentarer