En gång var jag författare … typ

Jasså, du skriver böcker, säger någon.

Och jag nickar.

Då är du alltså författare, säger någon.

Jag säger nej. Förr sa jag ja.

Titeln författare finns många diskussioner kring, men för mig är själva grunden att man i alla fall ska skriva och det har jag inte gjort. Inte på mycket länge. Och det är inte bra. Det säger jag inte för att jag anser att det litterära landskapet går miste om något så stort som mitt författarskap, utan att jag går miste.

Men orden har låst sig många månader nu och det är inte bra.

Skriver du på någon ny bok nu, frågar någon.

Nej, inte just nu, svarar jag.

Det är svårt att få till tiden för det va, säger någon med huvudet menande på sned.

Precis, säger jag och ljuger.

Skrivandet har nämligen aldrig handlat om tid för mig, utan om att prioritera tiden.

Skriver du nu, frågar min mamma.

Nej, inte just nu, svarar jag.

Det är inte bra, du borde alltid skriva, säger mamma.

Mamma har rätt. Jag borde alltid skriva. Hon känner mig. Och egentligen är jag så himla medveten om att jag borde skriva och ändå felar jag. Varför?

Jag tänker också ofta på att mammas reaktion på mitt icke-skrivande är hon ganska ensam om i min närhet och jag tänker att vi vuxna ofta ursäktar varandra med argumentet att tiden är vår stora fiende. Hade vi obegränsat med tid så vore det obegränsat vad vi skulle åstadkomma med den. Men grejen är, dygnet har 24 timmar och vi måste helt enkelt prioritera den tiden.

Under lång tid har jag tänkt att det inte är så farligt att jag inte skriver just nu, det kommer och det går har jag sagt till mig själv och därmed ljugit för mig själv. Jag borde aldrig släppa skrivandet ifrån mig, i så fall felar jag.

På senaste tiden har jag tänkt på hur jag är i förhållandet till mina elever, ibland när jag blickar ut mot skolgården och ser någon av mina elever stå vid sidan om leken som jag vet att eleven älskar. En elev står bredvid fotbollsplanen, står bredvid gungställningen eller en bit bort från barnen som leker dunken. Ett larm går på direkt i mig.

Varför är du inte med och leker, tänker jag.

Det frågar jag också eleven, varför eleven står vid sidan och inte deltar.

Jag säger inte: Det är svårt att få till tiden för det va. 

Jag vet att det beror på någonting annat och att det inte är bra. För när vi slutar göra det vi älskar allra mest, då är det inte bra.