You did good, Lysekil

För saken är den att jag förlorat fokus på mitt skrivande och ville hitta det igen. Tack fina Lysekil för att du var en så fin skrivkompis och hjälpte mig komma igång igen.

Mellan skrivarstunderna har jag promenerat runt här längs vattnet.

Och jag har ätit ett par glassar också. Tänker inte säga hur många. För det är väl inget förhör detta eller ...

Så åkte jag till Fjällbacka på en utflykt för att hälsa på en kompis som jobbar i en butik där. Fjällbacka låg lugnt inför sommarsäsongen. Längs gatorna strök dock en guidad tur i Camilla Läckbergs-fotspår.

Här bodde jag. På Strandflickornas vandrahem. Mysigt ställe. Det är mest pensionärer och jag här. Första kvällen var huset knäpptyst vid typ 21:30 och jag kunde skriva helt ostört långt in på natten. Perfekt, tänkte jag, nu kan man få sova helt ostört också. Men hör upp, breaking news, pensionärer vaknar tidigt cirkus kl 06 och pensionärer vill då gärna duscha och äta frukost och småprata med varandra och det är inte alla pensionärer som har sin hörsel kvar i tipptopp-skick. Gäller inte alla pensionärer, men ett par stycken.

Men alltså ... livet har varit fint här. Och jag uppmuntrar, kanske till och med uppmanar jag, till alla att oftare åka på en weekend med dig själv. Oavsett om du ska skriva på en bok eller inte. För grejen är, om du är bästa kompis med dig själv så kommer du vara tusen gånger mycket bättre kompis till alla dina kompisar.

Tack Lysekil för den här gången, vi ses igen!