En belöningscermoni


Har jag rutiner för belöning, frågade jag mig själv när jag var på kickoff i februari.


Svaret blev nej.


Följdfrågan jag ställde mig själv blev därför på klassiskt sportmanér: hur känns det?


Svaret blev: det känns inget bra och därför ska jag nu skaffa mig rutiner för belöning.


Jag bestämde att jag varje månad ska ha en belöningscermoni och att cermonin ska stå i proportion till vad jag presterat just den månaden. Och när jag använder ordet presterat så menar jag inte att det alltid måste handla om högre och bättre resultat. Det går att prestera på många olika sätt och allt kan inte mätas i siffror.


Men om jag skulle befunnit mig i just sportens värld, ja då hade jag nog fått en pokal eller någonting blänkande runt min hals när jag presterat någonting bra. Eller kanske att min prestation skulle uppmärksammas med en prispeng, en bonus från någon sponsor eller ett diplom inramat där det stod att jag var matchens lirare. Någonting i den stilen.


Men nu befinner jag mig inte i sportens värld och därför behöver jag hitta andra vägar till belöning och det gjorde jag förra veckan då jag checkade in på Hotell Borgholm. Jag bokade ett av deras riktigt fina rum och tänkte på det som den där ramen runt ett sådant där diplom: som att jag satte en guldkant runt.

Belöning och pris är ju inte riktigt samma sak, det vet jag. Och vad vi själva tänker är belöning kan vara så olika. För mig kan en belöning vara att få bo i ett fint hotellrum, äta gott och få ägna mig helt åt skrivandet.


Det känns lyxigt.


Att få vara jag och skrivandet.


Att få gå in i min fantasivärld under tre dagar och stanna där utan att någon eller något stör.


"Det måste alltid finnas ett avstånd till andra människor runt personen som skriver böcker. Det är en sorts ensamhet. Det är författarens ensamhet, skrivandets ensamhet."


Marguerite Duras skriver så i sin bok "Att skriva". Jag läste boken igen förra veckan, gjorde nya anteckningar på sidorna och fastnade för nya formuleringar. Alldeles särskilt fastnade jag för:


"Visste man något om det som man kommer att skriva, innan man gör det, innan man skriver, skulle man aldrig skriva. Det skulle inte vara mödan värt."

Och förutom att ägna mig åt skrivandet så passade jag även på att gå till Borgholms Bokhandel eftersom "Ölandstokar och nollåttor" sålt slut igen. Men nu är lagret påfyllt på nytt!

Ja, kära Borgholm, tack för att jag fick hälsa på.


Du är ju inte långt ifrån mig så jag tror alldeles säkert att vi ses snart igen.